Arbetsfrihet

Orden ”lös” och ”fri” är roliga ord. I vårt språk bollar man med dessa ord som delar i sammansatta ord, allt utifrån vad avsändaren anser att det sammansatta ordet ska spegla – något negativt eller något positivt. Avsändaren har på något sätt fått tolkningsföreträde och mottagaren har bara att hacka i sig. Oavsett vad hen har för uppfattning om ordet i sitt sammanhang.

Ta orden ”arbetslös” och ”kontantfri” till exempel. Om något är ”löst” är det något som fattas och om något är ”fritt” är det något obehagligt som vi har blivit av med. Vi vänder på orden – ”kontantlös”, ”arbetsfri”. Känn hur det smakar! Inte kul med butiker som inte tar emot kontanter, om det är det enda betalmedel, som står dig till buds. Då är det ju en tjänst som denna butiken inte kan leverera till kunden, butiken är kontantlös. Och ”arbetsfri”- vore det inte skönt? Extra semester. Arbeit macht frei. Nejdå, nu ska vi inte vara sådana.

Det finns fler roliga ord – hänsynslös, bekymmersfri, problemfri, tanklös, läxfri, hemlös, skrupelfri. Vänd på orden och lek med dem – hänsynsfri? Har det ordet någonsin använts? Men bekymmerslös? Då tänker man lätt på en person, som inte bekymrar sig om något, en som samtidigt är lite ansvarslös. Är man bekymmersfri, då har man verkligen inga grova svårigheter att hantera, man är verkligen lyckligt lottad och bara att gratulera.

Det finns olika sorters arbete, dels sådant arbete, som du får någon form av betalning för att du utför, dels sådant arbete som är inkomstlöst...eller kallas det inkomstfritt? Det beror nog på vem du frågar. Den som utför arbetet betraktar det nog som inkomstlöst, medan den som åtnjuter tjänsten nog ser det som inkomstfritt, dvs. gratis. Man kan klyva sig fördärvad på hår i den här innehållslösa ordbajseriet, men kanske väcker det en och annan tanke ändå om hur vi använder språket som maktmedel.

Det här med arbetslöshet är ändå ett lite skumt ord, värt att syna i sömmarna. Att vara utan arbete ska betraktas som en förfärlig brist och då pratar jag om s k förvärvsarbete. Javisst, ingen inkomst, det svider surt. Men tänk på ett hushåll, där ena parten (oftast den kvinnliga) fortfarande förväntas fixa hushållet med inköp, planering av mathållningen, matlagning, disk, tvätt och städning och göra detta i 50 år, minst, ofta vid sidan av ett förvärvsarbete.

Om man bara snävar in det på matlagningen, så ger enkla beräkningar vid handen, att personen lågt räknat skulle använda sex (6) hela år till denna aktivitet. Det skulle innebära en missad lön på i runda slängar 10 miljoner kronor, om personen haft ett icke inkomstlöst arbete i stället. Då är detta bruttolön, men efter skatt blir det i alla fall några miljoner över.

Hemarbete, dvs. då man utför något ”åt sig själv” eller en kader övriga vuxna och minderåriga, är inkomstlöst...eller är det inkomstfritt? Dessa personer som arbetar ”inkomstlöst” har sällan någon lagstadgad dag utan arbete, men det är bara politiskt korrekt att oja sig över de som är arbetslösa och inkomstlösa, när det handlar om arbete utanför hemmet. Är det ett jämställt samhälle? Det kallar jag jämställdlöst, men det ordet har väl inte fått uppfinnas. Jämställdfriheten måste bibehållas, för att samhällsbalkarna ska stå upprätta i vårt patriarkat. Någon måste slava gratis och serva andra för att det sanslösa kapitalistiska samhället ska kunna fortleva och vi måste ständigt hålla rädslan för arbetslösheten levande.

Tänk på vilodagen så att du helgar den. Den ska vara arbetsfri.