Jämställdhet
Badstränder är ingen favoritplats för mig. Om man inte har småbarn med, för då blir det ju lite aktivitet och jag slipper min förfärliga bendamp, som kommer, om jag tvingas till inaktivitet, t ex sitta och tomglo på solen på en strand eller ligga raklång och bara pressa.
Idag hamnade jag av någon underlig anledning på just en badstrand, eller på stenbeläggningen utanför strandens kiosk. Ville ha en glass i värmen. Så där satt jag och kollade ut över befolkningen på sanden nedanför. Det blåste ljumma vindar, barn plaskade och skrek i vattnet. Att titta på folk och fundera över deras liv och leverne har alltid fascinerat mig. Då klarar jag också bendampen bättre. Det finns så många levnadsöden, människor är intressanta och omväxlande varelser, alla vackra på sitt sätt. Min uppmärksamhet fångades speciellt av en liten trio på ett badlakan strax nedanför mig – en yngre, hårt solbränd och svårt tatuerad kvinna, ett litet barn på en fyra år och en äldre oförstörd kvinna, som kunde vara mormor eller farmor till barnet.
Redan nu har jag passerat acceptansgränsen för vad man får säga om kvinnor, men lugn, det blir värre. Jag är ingalunda en neutral observatör, jag har mina inbitna ovärderingar och nolltoleranta icke-PK-sanningar, som jag glatt slänger omkring mig. Så. Vi fortsätter. Den äldre kvinnan går iväg med flickan, som verkar vilja hitta på något strandkul med mormorn/farmorn. Den söndertatuerade kvinnan breder ut sig på strandfilten och greppar mobiltelefonen och börjar skrapa och klösa hej vilt. I min fantasi ser jag scenariot: Tattookvinnan tar med sig sin mamma, som snällt sysselsätter och umgås med sitt barnbarn, så att mamman kan få bättra på sin solbränna och i fred kunna uppdatera sina sociala kanaler. Observera att jag nu pratar om MIN fantasi, som kommer sig av mina utstuderade fördomar. Scenariot kan givetvis vara ett helt annat.
Mina tankar börjar rota omkring och jag sveper med blicken över strandvimlet. Jag noterar att kvinnorna överlag är försedda med handfängsel i form av mobiler, som de ömt stryker över. Alla damer är tack och lov inte lika hudförändrade som kvinnan nedanför min sittplats. Fan. Jag tjatar om hudfärg. Det är väl ändå inkompatibelt med en modern värld. Nog har vi väl kommit längre i vår acceptans av olikfärgade människor. Det florerar också en hel del äldre personer tillsammans med barn- och föräldrakonstellationerna. Är månne scenariot detsamma i flera små klungor på badlakan? Men det är väl jättefint att generationerna umgås. Eller gör de det?
En modern kvinna ska vara fri, självständig, mån om sitt yttre, framgångsrik, ha många följare på de sociala kanalerna. Samhällets signaler om kroppsfixering och framgångsrikedom gör det svårt för kvinnorna att kombinera livet med barnafödande. Samhället uppmuntrar inte särskilt mycket till jämställdhet, men samtidigt river statsmakterna sitt hår över de låga födelsetalen och kommunpamparna ser sin chans att sanera sina osunda budgetar med bulldozer i stället för osthyvel, som var brukligt tidigare.
Som jag ser det har män och kvinnor inte blivit mer delaktiga i varandras liv, vilket man borde bli om vi nu ska tala om jämställdhet. Det fungerar dåligt, när individualismens ideal får spela fritt. Fenomenet har blivit hyggligt tiltat. För att uppnå jämställdhet har kvinnorna alltmer antagit manligt beteende, både uppförandemässigt och kodmässigt – t ex att tatuera sig som sjöbusar och kriminella och att börja älska jakt, bära skjutvapen och romantisera militärlivet. Det motsatta har inte skett. Männen trampar fortfarande på i sina invanda spår och ser oftast ingen finess i att sätta sig in i den kvinnliga logistiken. Men vem driver utvecklingen så här felhålligt? Kanske är det tomten, som är far till alla barnen?
Att kvinnor har blivit mer skjutglada exponeras hårt i medierna. Det kryllar av kvinnliga skidskyttar, björnskyttar, värnpliktiga med automatvapen. Som om att krig och dödande skulle bli mjukare och mer människovänligt, om en kvinnlig hand avlossar den dödande salvan. Nu kommer en riktigt mördande salva här i text också. Jag tror att kvinnorna driver den negativa samhällsutvecklingen mot våld, känslokyla och ensamhet genom att inte ta parti för människokärlek och solidaritet. I stället ser man upp till de hårdföra idealen och försöker efterlikna dem.
Men så här får man väl för fan inte prata. Men hur är det då? Vi kan ju bara blicka upp lite ovanför strandkanten. Fokusera på hur det ser ut på regeringsnivå. Vad händer? Vem driver och vem är följare? Kära läsare – här får du en uppgift. Tänk, fundera och bilda dig en egen uppfattning. Bry dig inte om mitt fördomsfulla svammel.
Det är inte de som gör det onda som är värst, det är de som tittar på och inte försöker förhindra, som begår det värsta brottet. Något i den stilen sa Albert Einstein. Han kanske var lite före sin tid.