Ineffektivt

I tider när det råder brist på många varor och tjänster, då borde de olika samhällsfunktionerna använda de tillgängliga resurserna på det effektivaste sättet. Men så verkar inte ske. Vi pratar om energikris, kompetensbrist, arbetskraftsbrist, brist på livsmedel, bostäder, fungerande skolor, brist på bemanning på sjukhusen, inom skolan och äldrevården. Som exempel på resursslöseri med de dyrbara dropparna som finns, vill jag ta sjukvården.

Som en helt vanlig samhällsobservatör ska vi följa patient P., som behöver en vårdinsats. P. ringer sin hälsocentral för att boka tid hos läkare för en skada. En röst meddelar i luren: ”Du kommer nu att få åtta val.” Valen läses upp och P. anmodas att trycka si och så, beroende på vad patienten önskar. Tidsbokning är val 8. ”Vi ringer upp dig på telefonnummer bla bla omkring klockan halvtvå på eftermiddagen. Om du önskar en senare tid, tryck si, tryck så.”. P. trycker inget mer, för 13.30 passar, eller det är väl så att P. får nöja sig med att verkligen bli uppringd av en sköterska i vården.

Redan här kommer resursslöseriet in, både för regionsjukvården och för patienten. P. förväntas snällt ställa allt annat åt sidan för att finna sig i när sjukvården kan ringa upp. Man kommer ju inte heller ifrån att det blir flera samtal i stället för ett för att gå patienten till mötes. Det kan också nämnas att privata vårdgivare har lämnat detta tryck- och väntasystem. Där svarar en receptionist och man får boka tid direkt. Det är oftast inga telefonköer heller. Jag förstår inte hur de bär sig åt, men de jobbar väl för att få patienterna att komma till de privata mottagningarna på ett okrångligt sätt. Och att patienterna verkligen ska komma och inte ge upp på vägen. Förutsatt att de har pengar och kan betala för sig.

Man hör ofta om hur hög arbetslösheten är. Borde det inte kunna gå att utbilda folk till att ta emot patientsamtal och boka tider? Så att vi slapp detta trycka-ringauppsystem? När nu P. väl kommer in i vårdsvängen och blir uppringd av en sjuksköterska på utlovad tid, så sker inga vårdinsatser per automatik. Nu har P. kommit till en spärrvakt, som oftast försöker lotsa P. vidare till fysioterapeut, arbetsterapeut, samtalsterapeut eller liknande eller varför inte egenvård. Gå till apoteket. Att få en tid hos en läkare på en hälsocentral är mycket svårt, möjligen går det att boka en tid, när läkaren kan ringa upp, om sjuksköterskan har tidboken tillgänglig. Den får inte omfatta för många dagar framåt, då måste P. på nytt ringa upp lite senare i trycka-ringauppsystemet och boka tid. Alltså ruta 1 igen.

P. känner sin kropp och förstår att något verkligen inte står rätt till, så efter ett verkningslöst besök hos en terapeut, försöker P. återigen med trycka-ringauppsystemet och blir då uppringd av en ny sjuksköterska på en ny obekväm tid, som ska passas. Denna gången lyckas P. med att få en bokad tid hos en läkare på en hälsocentral, i det följande kallad HC-läkare, en hyrläkare med obestämd språkkunskap. P. hoppas nu att få en remiss till en specialist för grundligare utredning. HC-läkaren bedömer P.s problem som icke-allvarliga och hänvisar till fysioterapeut. Några remisser skrivs inte för dessa åkommor.

P. känner en viss nedstämdhet inför beskedet, men gaskar upp sig och ger sig på nytt in i trycka-ringauppsystemet, nu med val 4 – fysioterapeut. Tid bokas och P. går dit och blir klämd och tryckt på och får halvdana övningar på grund av att fysioterapeuten inte vet vad P.s besvär beror på. P. ombeds återkomma ”om det inte blir bättre.” Det blir sämre.

P. ger inte upp. ”Du kommer nu att få åtta val.” Det blir val 8 – rådgivning och tidsbokning. P. rings upp av en ytterligare ny sjuksköterska som frågar vad hon kan hjälpa till med. P. vill ha en tid hos läkare för att kunna få en remiss till en specialist. Tid bokas verkligen, vilket kan ses som en viss framgång, troligen beroende på att P. börjat ta till brösttonerna. Detta läkarbesök renderar i nytt klämma-trycka på P.s kropp – ”gör det ont här, gör det ont så där”. Det gör ont överallt och har gjort det länge. P. tappar tålamodet, varvid läkaren går sin väg för att konsultera någon. Läkaren kommer tillbaka och meddelar P. att specialist konsulterats och att remiss ska skrivas. P. ser detta som en enorm seger.

Dagarna går men någon remissbekräftelse kommer inte P. tillhanda. P. anar oråd och ringer återigen sjukvården, knapp 8. Ny sjuksköterska ringer upp och undrar vad hon kan stå till tjänst med. P. vill veta journalanteckningarna. Där står att specialist gett remissvar till HC-läkaren, men att denne inte läst eller besvarat remissvaret. P. vill då ha telefontid med aktuell HC-läkare för att diskutera vad remissvaret innebär. Telefontid bokas och läkaren ringer upp på utsatt och obekväm tid och meddelar P. två alternativ att välja mellan. Pest eller kolera, var god tryck 1 eller 2. Alternativen innebar i korthet att skadan är stor. Det finns inte så mycket att göra. Detta kan man se utifrån de magnetröntgenbilder, som P. skickat in från en privat klinik som konsulterats, eftersom regionvården inte ville kosta på P. någon grundligare undersökning. P. blir mycket nedstämd och avslutar samtalet för att begrunda sitt öde.

Efter ett tag kommer P. på att – vad hände med remissen? Blir det trots detta allvarliga besked inget fysiskt besök hos en specialist? P. är snart uppgiven men ringer ändå tryck 8 igen och blir uppringd av en ny och okänd sköterska, som undrar om hon kan hjälpa till med något. Det undrar P. också. P. framför sitt ärende och sköterskan meddelar att det inte finns någon remiss eftersom HC-läkaren fått ett remissvar redan. MEN man kan boka en ny läkartid på HC, så att läkaren kan göra en bedömning för en operationsförberedande remiss, om P. är intresserad av operation. P. inser att detta är enda chansen att möjligen få träffa en specialist och få höra alternativen mer detaljerat. Men varför en ny bedömning av HC-läkaren? Bilder finns, läkaren har för någon vecka gjort bedömning på plats, räcker det inte med ett telefonsamtal? Brösttonerna tas i bruk igen och P. bokas in för en uppringning av HC-läkaren på en ny och för P. obekväm tid. Vad detta samtal kommer att leda till vet vi ännu icke, men tilläggas kan att P. är hyfsat stadd i kassa och arbetar med både hängslen och livrem, varför P. redan har tid bokad hos privat specialist, vilket inte yppas för regionvården.

Men är det så här vi ska ha det? Dessa omständliga och tids- och energikrävande krumbukter i regionvården kostar pengar, kostar kanske liv och hälsa för patienterna, som alla inte orkar eller ens förstår systemet och ve och fasa – inte har ekonomi för att bekosta privat vård. Är systemet riggat så här för att patienterna bara ska ge upp och självdö? Det uppenbara resursslöseriet kanske i alla fall innebär ofantliga besparingar, därför att många patienter aldrig får sin behövliga vård, därför att de ger upp på vägen. Det är väl kalkylerat som billigaste alternativet och de personer som har ekonomiska muskler kan då gå andra och okrångligare vägar. Det ligger nära till hands att citera en av våra stora tänkare:

”Det är något ruttet i hjärtat av ett samhälle, när det ökar sin rikedom utan att minska sitt elände:”