Korkat
Som i ett trollslag hände det. Korkarna på alla verse och diverse flaskor och paket satt som fastgjutna vid förpackningens hals. Förstår inte hur en reform kan genomföras så makabert snabbt. Om man nu kan kalla det reform. Det är ju egentligen en skitsak men som påverkar vardagen och dagligen påminner en om hur korkad en reform kan bli. Jag är säkert inte den första som ondgör mig över spilld mjölk, utskvabbad juice, onda tummar efter de hårda grepp man måste ta för att få upp förpackningarna. För att inte säga för att få igen dem. Där krävs både list och styrka.
En morgon vid min hastiga grötfrukost före avfärden till jobbet rann inte bara mjölken utan även mitt sinne över. Förpackningen med havremjölk (nej just, det var inte pk, dryck måste man säga) måste skakas om före användning, men den usla korken var inte stängd på grund av att det sitter kvar en ring runt öppningen, när man har vridit upp korken för första gången. Om denna ring hamnar snett utan att man observerar detta, när man skruvar igen korken, då läcker fanskapet. Så vid omskakningen skvätte det omkring på både bord och golv och det gjorde ju inte min hektiska morgon bättre. Det var då jag bestämde mig för att låta detta fenomen bli en predikan.
Det finns också grader i helvetet. Jag tror att en viss förpackning tranbärsdryck utmärker sig speciellt. Där måste man ha verktyg för att peta bort en inneliggande plastförslutning, när man väl vridit upp korken. Inuti korken finns någon sorts ”tänder” som det väl är tänkt att man ska lyckas vrida upp både korken och plasten med i ett enda vridmoment, men jag har aldrig lyckats hitta denna superpsykologiska vridrörelse.
Det är inte heller bara själva öppningen och stängningen som är problematisk med denna korkrevolution. Själva hällandet är ett konststycke i sig. Den fastsittande korken fungerar ofta som en dryckesspridare när man häller. Drycken tar sig inte ut i hällriktningen utan gör en rekyl mot korken och gör en vänster- eller högersväng förbi kärlet, som det är tänkt att drycken ska nå, beroende på vilket humör korken befinner sig i.
Jag gick ett tag och funderade på varför denna korkade reform ägt rum. Så jag googlade och hittade snabbt att andra också undrat över samma sak. Jodå. Mycket riktigt som jag misstänkte. Det är ett EU-direktiv, det så kallade engångsplastdirektivet, som trädde i kraft 3 juli 2024. Det är lagstadgat att en kork med självaktning ska sitta fast i förpackningen under hela användningen. Och jag som är en frenetisk sopsorterare och sorterar papper i papperssoporna, plast i plastsoporna, och metall och glas i deras respektive återvinningskärl. Men nu verkar jag vara en miljöbov, för jag har med glädje rivit loss korken från förpackningen och lagt i plaståtervinningen, eftersom den inte borde sorteras tillsammans med papper. Meningen med direktivet är ju att man ska få färre förrymda plastdetaljer, som från utslängningen i naturen sakta söker sig till havet, som blivit fullt av plastskräp. Och jag som från början trodde att korkreformen berodde på att man ville förhindra att småbarn satte lösa korkar i halsen, alltså i sin egen hals. Det är ju mycket, som små barn kan hitta på i obevakade ögonblick.
Men nu får jag tänka om, förlika mig med att korken skall sitta kvar och att jag inte längre får njuta av den oerhörda tillfredsställelsen att få riva av eländet, när förpackningen väl är tömd. Lite kan jag tycka att det ur ett miljöperspektiv är att sila mygg och svälja kameler att göra en sådan grej för en liten kork, en grej som så irriterar folk och försvårar vardagen. Samtidigt tas det ju andra politiska beslut, som påverkar miljön negativt i mycket högre grad. Så samarbetet mellan EU:s miljötänk och enskilda länders borde bli mer enhetligt, så att alla reformer drar åt samma håll, att miljöaspekten finns med i konsekvensanalyser över hela linjen.
Tyvärr finns det politiska partier som fungerar som miljötänkets flaskhalsar, och där har man satt i en mycket bastant kork, som inte ens de mest radikala handgrepp förmår rubba.