Finansminister
Nu ska det sparas igen. På skolverksamheten. Det är för dyrt att utbilda ungdomar och politiker och skolfolk i den högre hierarkin vrider sina händer och sliter sitt hår för att få till en pedagogisk och välljudande förklaring till sammanslagning av klasser och avskedande av lärare och kringpersonal. Det ljuder minst sagt illa, även för den mest tondöve.
Så – nu ska jag skriva ett brev till finansministern. Om finanserna är dåliga i en kommun, så dåliga att man måste dra in på utbildning för dagens ungdomar, då borde finansministern vara rätt person att uttala sig om åtgärder.
”Bästa Finansministern!
Jag är en hårt arbetande person. Jag har inte blivit rik på mitt arbete, men jag har hunnit bli årsrik. Fördenskull vill jag inte hamna i den "tärande" och allmänt förlöjligade nedre samhällsklassen, som förväntas spela boule, gå med stavar och bli glada över att bli underhållna. Men jag kommer nu att hamna där, för min hemkommun har inte råd att anlita min tjänsteutövning längre, trots att jag genom min årsrikedom, min erfarenhet och kvalifikation mycket väl skulle kunna bidra med ytterligare ett år av daning till ytterligare en årskull ungdomar.
Dessa ungdomar mister nu sin möjlighet till förståelse och förkovran i ett skolämne, som det krävs minst godkänt betyg i för att man ska komma in på ett yrkes- eller högskoleförberedande gymnasieprogram. Dessa ungdomar mister möjligheten att gå vidare i livet och utbilda sig, få ett välbetalt arbete, kunna bli hårt arbetande och försörja sig. Snart duger det heller icke längre att ha arbete, för man kanske tjänar för lite, och då tillkommer vissa risker för dem, som på något sätt avviker från den svenska normen. Detta måste de styrande också ha i åtanke, om de planerar skolverksamheten utifrån ett elevperspektiv.
Hur ser Finansministern på allt detta? Nog är det väl bedrövligt att vissa kommuner inte kan fixa sin ekonomi utan låter barn och ungdomar klä skott för sina ekonomiska tillkortakommanden? Nog är väl sådana handlingar ett lagbrott? Barnkonventionen, som blev svensk lag 1 januari 2020, säger: ”Barn (med detta menas personer upp till 18 år) har rätt till utbildning. Grundskolan ska vara obligatorisk, kostnadsfri och tillgänglig för alla.” Borde man inte i rimlighetens namn lagföra de personer, som tar sådana beslut, att utbildning blir svårtillgänglig för vissa barn och ungdomar, genom att de inte bereds det stöd de behöver för att klara sin grundskoleutbildning? Vore det inte på sin plats, Finansministern? Dessa ungdomar som nu inte får sin lagstadgade utbildning, kanske i värsta fall söker sig en alternativ karriär, som inte kräver godkända betyg i vissa skolämnen. Dessa B-karriärister kommer då i sin tur att bli lagförda för uppdrag som utförs på den karriärstegen. Det är ju på förslag att straffmyndighetsåldern ska sänkas, vilket i praktiken kan komma att innebära att barn sätts i fängelse. Indirekt straffas barn för att vuxna begår lagbrott i ekonomins tecken.
Är det i sin ordning, Finansministern? Nog borde väl du, som högste politiske finansielle chef kunna råda bot på detta förfärliga missförhållande? Eller åtminstone höja ett varningens finger åt denna oseriösa hantering av skattemedel. Jag väntar med spänning på svar från dig.
Barnen och ungdomarna är landets framtid. Kommunerna borde få veta, att kortsiktig ekonomi endast gynnar de ekonomiska intressena, inte medborgarna. Att bedriva utbildning för barn och ungdomar är en kommunal kärnverksamhet. Staten kunde låna upp pengar för att stötta denna verksamhet, som bärs upp av hårt arbetande människor. Dylika lån görs för att finansiera krig och död. Då borde liv och framtid prioriteras högre och utbildning stärkas med rejäla stöd ur statskassan.”
Ja, jag ser fram emot svaret, som troligen kommer från någon finanspolitisk talesperson, om jag har tur. De stora drakarna brukar skickligt ducka. Speciellt om det är de, som själva byggt upp systemet.