Medvetenhet

Det ligger något i talesättet att ”gräset inte är grönare längre bort”. Folk verkar ofta tro det och ilar som skållade illrar genom livet. Jag har också hängt med i detta illertåg mot grönare gräsytor. Men eftersom jag aldrig hittat dem i landet Långtborta, så har jag börjar undersöka terrängen i närområdet. Och faen vad grönt det är. Jag har bara inte sett det, inte observerat det, inte varit medveten. Medvetenhet. Hur kan jag ha gått genom livet och fötterna trampat på en mark under min kropp men tankarna varit på andra platser, kanske till och med på andra planeter? Vad har fått mig att misshandla min tillvaro så bortitok?

Folk är uppstressade, uppjagade av tingens ordning, eller rättare sagt, oordning, och söker något att stadigt hålla i, som gör att den dagliga sjösjukekänslan lägger sig. Och man söker det längre bort, i en annan stad, ett annat land, bara i någonting annat än det som just nu är för handen. Det är bedrägligt. Du har dig själv med dig vart än du far, och med dig själv följer även oroskänslan. Man måste jaga elefanter och månraketer, det duger inte att sitta på sin farstutrapp och titta på ekorrar och gripas av en massiv lyckokänsla.

Jo, om du går mindfulnesskurser kan du få börja lycksaliga ekorrarna. Men inte av dig själv. Behandlingen måste in i BNPet på något vis. Det finns så många osynliga sända normer i samhället, som intalar en att vi inte får vara nöjda med litet, glada över det som finns runtomkring en. Saker måste kosta, vi måste konsumera, vi måste förledas att tro att det bästa, det mest lyckobringande finns just – någon annanstans. För hjälp om vi ser det stora i det lilla, då stannar samhällshjulen. De måste snurra i en allt mer tilltagande och hisnande fart. Ekorrhjulet. Där kom de igen, ekorrarna. Det är förmodligen de, som driver på hela samhällsutvecklingen med sitt perpetuumtrampande.

Idag var jag in på ett möbelvaruhus. Bara för att. Jag väntade på att restaurangen i bottenplanet på varuhuset skulle tillreda min mat. Jag gillar möbelvaruhus. Fast jag handlar aldrig där. Men det är fritt att följa den utrullade mattan i kringelkrokar i flera plan i hela varuhuset. Jag behöver inte legitimera mig, jag kan bara gå runt och filosofera och lyssna på dämpad soft musik, som gör folk välmående och köpglada. Jag blir bara välmående och mest glad för att jag inte köper något. Jag kan slinka ner i någon bekväm soffa och en liten stund ägna mig åt lite mer deep filosoft thinking och förundras över att det verkligen går att sälja så många och så dyra möbler. Hemma har vi mest loppis och vägglössanerade sköna och karaktärsfulla ting köpta för en spottstyver. Det gläder mig, det blir så in i bomben personligt i sådana hus.

Jag rätade upp mig ur reasoffan som jag provsatt, ställde mig på kringelmattan igen och rätade upp ryggen så att skavankerna på min vänstra sida rasslade till och hamnade på plats igen och så fortsatte jag min sköna vandring genom varuhuset.

När jag kom tillbaka till mitt bord i restaurangen kom maten som på beställning, ja, jag hade ju beställt den, och då reflekterade jag över vilken häftig upplevelse jag just varit med om bland möblerna. Alldeles gratis. Och så välgörande. Och så tacksam jag var för att detta bara serverats mig. Ja, och maten serverades ju också och smakade väl. Fast den hade ju ett pris, men det var det värt. Och jag bidrog lite till BNPn. Man kan ju inte bli helt renlärig på det här området. Men med lite mer medvetenhet kan livet bli till ett stort äventyr utan att det kostar så mycket eller är så besvärligt. Jag avslutade dagen med att provsitta en visningsbastu i ett köpcentra. Det var asspännande. Tro mig. Jag plockade åt mig en flat sten från de ingallrade bastustenarna. Den ska få sällskap med gatstenen från Majorna, en sten jag plockade till mig i somras vid ett besök där. Stenar är på något sätt komprimerad livskraft, och det gläder mig att se dem, hålla i dem, lyssna till deras historia. Det är upplyftande att erfara att något som är så stendött har sådan livskraft.