Otillgängligt
Jag minns att han stod där – doktorn. Trots min skyhöga feberyra hörde jag honom där vid min säng mumla något om mässlingen. En simpel barnsjukdom som alla ungar förväntades klara av på den tiden. Och till mina fattiga föräldrar i en myravkrok i övre Norrland kom han för att titta till en spinkig liten unge och lugna föräldrarna. Fast det hela kanske bara var en feberfantasi?
Ett antal många decennier senare sitter jag nu och väntar på att en fysioterapeut på ett digitalt vårdbolag ska ringa upp mig och förhoppningsvis kunna skriva en remiss till en MR-röntgen. Mitt ryggslut känns helt fördärvat sedan flera månader tillbaka, men läkare finns inte att tillgå och journalsystemen är ur funktion, så hursomhelst får man inte tider för läkarbesök. Man hänvisas till spänniga fysioterapeuter, som hänvisar till gummibandsterapi och ordinerar gym och knepiga rörelser. ”Man kan inget se på röntgen, det tjänar ingenting till” är den ständiga upplysningen, när jag envisas med att vilja bli närmare undersökt och inte bara betraktad utifrån, som den fortsatt hyfsat taniga och överrörliga varelse jag är.
Så jag går hem och töjer gummibanden hit och dit och skaffar mig pålitlig PT och börjar lyfta skrot. Det gör skillnad. Hela kroppen blir en värkande böld. Hittar en naprapat som med rejält betalt masserar mitt vänstra ben, vilket hjälper. En timme. Mitt ben anfäktas av defekten i ländryggen, men alla dessa terapeuter, praktorer och pater man träffar säger att ”det sitter i musklerna” och att jag ska styrketräna och promenera. Det är bra med rörelse. Jomen det fattar jag, jag rör mig jämt. Problemet nu är att jag inte kan röra mig som tidigare utan tokvärk i nederdelen av ryggen och hela vänster sida utefter benet.
Jag går ut och skottar snö. Det är i alla fall tungt och jag blir flåsig. Inte skrotlyft men jag gör i alla fall lite nytta för all den värk jag förmodligen får sedan. Jag promenerar en timme. Mycket rörelse. Jag blir sängliggande. Men nu är problemet värre – det går inte att hitta en horisontell ställning som inte värker. Så därför sitter jag nu och väntar på att ännu en fysiot ska ringa upp från det digitala vårdbolaget och säga något sorts uppmuntrande ord eller göra vad jag önskar mest – skriva remiss till röntgen.
Det ringer. Klockan är 19.40 på kvällen. Vårdbolaget lever upp till förväntningarna så här långt och ringer avtalad tid. Jag får till och med se denna nya snubbe, som ska dra upp mig ur värkträsket och ge mig hopp. Jodå, han är trevlig och tillmötesgående, men nej, har inte befogenhet att skriva remisser till MR. Men han uttrycker tydligt att det är detta jag borde ha efter sådan lång tid av besvär från ländryggen. Det var i alla fall trevligt. Han sa det jag ville höra utan ansvar att själv behöva tillmötesgå min önskan. Men lite upplyftande var det i alla fall. Så nu kommer nästa steg i sökandet efter läkaren som inte finns – jag ringer min HC och tänker prata hårdare än vanligt och inte ge mig förrän jag får en läkartid.
Så på morgonen därefter ligger jag på linjen i svinottan och får faktiskt tag på en sjuksköterska på vårdcentralen och jag drar hela min historia och säger att jag är på randen till sammanbrott på grund av värken och att jag inte kan hålla tätt för hela avloppssystemet tycks vara nervpåverkat av defekten i ländryggen. Jag har visserligen läst mig till att om man har dessa symptom, besvär med toaletteriet, så ska man söka läkare akut. Mitt utlägg verkar ha effekt för jag får en läkartid redan efter helgen. Visserligen inte hos min listade läkare, men vad fasen. Denne för mig okände doktor bör väl också vara skrivkunnig. Så nu har jag ändå lite hopp.
Men på något sätt var det lite enklare förr, fast avstånden var större i det vidsträckta nordlandet. Nödvändiga funktioner i samhället var tillgängliga. Man kunde slinka in på en bank och prassla runt med reda pengar. Läkare gjorde hembesök. Mataffärer och skolor var tillgängliga i varje liten by. Nu måste man boka besök långt i förväg till avlägsna större städer för att konsultera en bank, få tag på en läkare eller hitta en skolplats till sitt barn. Allt i samhället sägs ha blivit enklare. Men med denna enkelhet, som nog stavas digital, så har väldigt mycket blivit otillgängligt för vanligt folk.