Skollov

Snart är det skollov för ungdomarna i grundskolan. Sportlovet. Då ska man röra på sig och få frisk luft. Helst. Kommunerna anordnar olika rörelseaktiviteter för dem som stannar på hemmaplan. Nu finns ju också e-sport, som visserligen inte är så rörlig, mer än på en skärm. Men en aktivitet dock.

Alla föräras inte sportlovet. En del av ungdomarna erbjuds numera lovskola. Varje kommun har en lagstadgad skyldighet att erbjuda lovskola ett visst antal dagar under läsårets lovtillfällen. Inget trevligt erbjudande för de flesta som får det, då sett utifrån att lovskolan främst måste erbjudas de elever, som inte kommunen förmått eller haft råd med att ge tillräckligt med studiestöd under den gängse skolterminen. Ett dubbelstraff liksom. Jag skulle tro, att en del av eleverna uppfattar det så.

Skolelever ska också ha möjlighet att ”ladda batterierna” mellan varven, något som vuxna uppmanas att göra. I min arla ungdom fanns det en massa lov – bärlov, potatislov, jullov, vinterlov, påsklov, sommarlov. Fast vi gjorde kanske rätt för alla dessa lovskolebefriade skollov, eftersom vi även hade helgskola – några lektioner även under lördagen. Dåförtiden rådde det en lite cirkulär uppfattning kring loven, framför allt på hösten. Bär- och potatislov skulle användas till arbete utanför skolan. Det kanske var embryot till PRAO, som elever har nu. Man uppmanades av skolan att plocka tre liter lingon och en liter blåbär och leverera till bespisningspersonalen, som kokade sylt för elevernas och personalens behov under vintern. Men för min del blev det ingen för-PRAO utan mest lov, för det var mor som plockade upp bären och far som plockade upp potatisen. Så blev det nog för de flesta ungar på den tiden. Den här lovvarianten var säkert också rätt lokal, för det var nog bara i småbyar i övre Norrland, som varje kåk förfogade över ett potatisland.

Lovskola ser jag som ett tecken i tiden. Skolperioden för barn- och ungdom förlängs alltmer. Nu pratas det om ett tionde grundskoleår, vilket väl i princip är genomfört i och med att förskoleklass vid sex år räknas till skolåren. Dessutom tillkommer då dessa erbjudanden om lovskola, som väl då är förstadiet till slopandet av loven helt. Det konstiga är att ju fler år skola, desto större behov av extra skola. Hur kommer det sig? Är institutionen i sig så ineffektiv att den på något sätt slagit knut på sig själv? Jag anser att det är ett stort misslyckande för hela systemet, att elever inte får så bra undervisning under den reguljära skoltiden att några få dagar med i många fall obehörig skolpersonal ska ”rädda upp” betygen, så att de blir behöriga till gymnasiet. Det låter som en fars.

Det här utvecklingen har en viss likhet med pensionssystemet och pensionsåldern, ”riktålder”, som man kallar det nu. Trots att vi har en massa både mekaniska och AI-genererade hjälpmedel, behöver folk jobba allt längre upp i åren. Man skyller på att vi är för friska och långlivade för att kunna knalla omkring försörjda av samhället. Men vad? Genererar inte vårt arbete under livstiden sparade medel till livet efter förvärvsarbetsåren? Ska inte den äldre befolkningen få välförtjänta lov efter en arbetsfylld livsinsats? På något sätt har samhällsapparaten blivit neurotisk. Av säkerhetsskäl måste ung som gammal hållas i ett grepp av skola eller sysselsättning, så att frihetsälskande andar inte blir för vidlyftiga. Det är säkert en utveckling med ekonomiska förtecken. Går man runt i sin grottekvarn, kan man inte ägna sig åt deep thinking om vilka värden i livet som ska sättas främst. Om man börjar fundera lite djupare över tingens ordning, blir man ingen lätthanterad krake som köper alla trendiga varor och sväljer alla populistiska budskap som vi matas med.

Arbete är gott men inte alltid av godo. Det måste åtföljas av perioder av icke-verksamhet, icke-jobb. Vi måste ha en balans mellan arbete och vila. Och arbete är inte alltid bara definierat studier, förvärvsarbete eller eget inkomstbringande företagande. Det måste finnas en tredje balansfaktor – den egna kreativiteten utanför arbetsscheman och inkomster. Utvecklingen mot denna balans borde stärkas hand i hand med den tekniska och digitala utvecklingen, inte försvagas på grund av denna. För att vi människor ska kunna ”levla” till en högre andlig nivå, det som är den egentliga utvecklingen och meningen med livet enligt mitt sätt att se det, måste det finnas en frizon och en av samhället accepterad sådan, där dagen kan ägnas åt de sköna konsterna, filosofi, icke-materiellt tänkande och andlighet. Dessa ting trängs alltmer tillbaka i den kapitalistiska världsordningen och de humanistiska värdena sätts alltmer åt sidan. Så – låt skola och arbete ha sin tid. Låt skolloven, de stundliga frizonerna och pensionsperioden bevaras och vårdas. Tänk på vilodagen, så att du helgar den.