Snö
”Det blir så vitt och vackert!”
”Det lyser upp och blir så ljust och fint!”
Lovorden över snöns ankomst låter inte vänta på sig. Jag kan förstå barn som gillar detta. De kan ju mosa runt och gräva och pula och leka kurragömma. De har ju inget egentligt ansvar för att ta bort skiten så att man tar sig fram och kan göra alla nödvändigheter som vuxna tvingas till för att bl a barnen ska ha det gott och väl och få saker hemlevererade. Eller sig själva bortlevererade till angenäma aktiviteter. Men att vuxna jublar. Det övergår mitt förstånd. Är det så illa funtat att de flesta vuxna, verkar tyvärr vara mestadels kvinnor som är med i jublet, men är det så illa att dessa då kan sitta i sin ljuva fåtölj och blicka ut över nejden och glädjas åt det nytillkomna vinterljuset? Allt medan några andra stackare skrapar, lyfter, pular, kämpar och sträcker ryggar för att dessa snöromantiker ska kunna få sitt serverat i vanlig sommarordning?
Nej, ve och fasa. När snöstormen har dragit över, väntar för en vanlig hushållssnöröjare timmar av slit för att få fram bilen, soptunnorna, få upp boddörrar, spränga bort snöplogkanter, laga trasiga skovlar och skyfflar. För proffsröjarna är det än värre. Visserligen har de bastanta maskiner att tillgå, men här blir det långa skift och nattmangling. Och när allt är putsat och välstädat, så kommer snödyrkarna ut i fina vinterkläder och oh-ar sig över hur vackert och glittrigt och ljuvligt det ändå ÄNTLIGEN har blivit och att den mörka hemska hösten ÄNTLIGEN har förbytts i detta underbara ljusinferno.
Men alltså. Jag missunnar inte människor att vara glada, men glädjen må för tusan vara relevant. Man kan inte få glädjas åt vad som helst. I det här fallet blir ju glädjen till och med på andras bekostnad. Ställ ned en snöromantiker i lågskor i drivan och det kommer nog inte att dröja så länge innan snön sipprar in innanför skoskaftet och kyler ned romantiken.
I år försökte jag lysa upp på ett mer ojobbigt sätt ute i trädgården. Jag köpte metervis med ljusslingor i alla kulörta nyanser och med alla numera så finessiga blinkningar och dekorerade småtall och gran med. Och äppelträdet. Och gärdesgården. Detta var under den underbara hösten med torr barmark och himmelrikets varmväder och söta vind. Det höll i sig till framåt jul. Och min blinkande trädgård var så ljus och fin! Mina barnbarn och jag skojade om att vi nog skulle vinna tävlingen om den värsta blinkande och upplysta fastigheten i trakten. Om nu tävlingen hade funnits. DÅ hade vi givetvis kammat hem priset.
Men så kom snömassorna lagom till nyår. Alla behängda småbuskar dignade under snösjoken och det kulörta tidsinställda ljusblinkandet blev till diffusa ljuskaskader underifrån på de mest märkliga ställen. Efter att ovädret dragit bort pulsade jag runt i trädgården och försökte gräva fram belysningen. Men flera kedjor gick av och mina händer värkte länge efter restaureringsförsöket. Men nu var det ju så ljust och vackert ändå, tack vare snön. Hmmm. Jag kände mig nästan snöblind efter räddningsförsöket av ljusslingorna.
Så småningom kommer ju dock en vår. Även detta år får vi hoppas. Men snön har en förarglig förmåga att hålla kvar sin närvaro, även om en ny årstid närmar sig. Det börjar töa. Men snön biter sig kvar i marken och ändrar bara aggregationstillstånd! Den blir till is. När man börjar andas ut, och får vårkänning, då bryter det verkliga helvetet lös. Isfläckar. Pudrade med nysnö. Man faller som en fura och får komplicerad whiplash och fyrstjärniga frakturer. Detta förrädiska snötillstånd kan i värsta fall pågå ännu en bit in i maj, speciellt en vinter som denna, då snömassorna packats hårt av bilar och snöröjningsmaskiner på de vägar där man ska ta sig fram till fots.
Så. Bengt Sändh ondgjorde sig över en annan årstid. Jag har lånat lite av honom och gjort lite goda justeringar:
”Nu är den förbannade vintern här, en obeskrivlig plåga. Nerkyld och dyngblöt och sur och tvär torteras jag av snö...”